Jag sitter på ett tåg långt bort ut på landet någonstans i Danmark. Långt bort från jobb, familj, katten och lådan som vi bor i som kallas för lägenhet.
Jag åker förbi ett enormt väderkvarn som snurrar i slowmotion, i takt med musiken i mina hörlurar. Det är som att vara med i en musikvideo. Jag vill säga att jag vill kapsla in tiden, men det är inte riktigt så jag känner. Det är nog mer känslan jag vill bevara. Känslan av att vara ifrån rutinen som kapslar in en själv. Rutinen som minskar syret till själen.
Framför mig sitter en människa som jag älskar djupt. Hur ofta får man tid att bara stanna upp och skåda sin älskling och bara kunna uppskatta och njuta av det man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar