Ibland behöver man skriva av sig...

Jag säger till mig själv att jag ska meditera varje dag innan jag går och lägger mig. Då skulle mitt liv bli perfekt mitt i allt det som inte är det. Been there done that, men det var ungefär 10 år sen. Mediterade varje dag, ibland upp till en timme och det förändrade mitt liv och synsätt totalt. Man liksom höjer sig över de obetydliga sakerna som man förstorar upp i sin vardag. Jag förlorade behovet av att småprata, prata om andra bakom deras rygg, att äta godis bara att man hade en dålig dag, slutade säga fel saker, kände mer empati för de i min närhet men också alla andra. Radion i huvudet slutade spela. Det blev skönt tyst liksom och jag var lycklig. Sen kan man ju tycka att man vill leva fullt ut, vad det nu innebär.. vad menas egentligen med att leva livet fullt ut?

Under den här perioden (1år) då jag smälte samman med mig själv, mina tankar och mina handlingar, så kände jag att jag inte längre hade behov som många andra i min ålder kanske hade. Shoppa, skvallra, göra saker hela tiden, prata i telefon i timmar, färtränga sina egna känslor för att de är för jobbiga att ta tag i. Det skrämde mig lite eftersom jag inte visste hur man hittar balans i stadslivet tillsammans med sina sjuttonåriga vänner utan att förlora kopplingen till sig själv på ett djupare plan.

Tio år senare är jag fortfarande lite lost vad gäller den frågan. Vilken nivå vill jag lägga mig på? jag har en tendens att dra saker till det yttersta, leva som en asket eller vara en del av konsumtionssamhället, dricka latten och prata om det ena och det andra med mina kompisar och gnälla över att det är måndag och att jag är trött och att jag är fattig för att jag inte kan köpa en ny väska fast jag har både mat och tak över huvudet. Utöver det pendla mellan att vara lycklig och hamna på botten igen så fort något går snett. Upp och ner som en Yo-Yo med andra ord.

En vän skojade häromdagen att hon var manodepressiv och jag kände igen mig i hennes beskrivning och jag tror att många gör det med tanke på den inrutade livsstilen många av oss har i vårt samhälle. Helt fantasilöst. Det finns ingen naturlig plats för att stanna upp och se oss själv i ögonen. Bara springa skynda och uppehålla sig med olika saker. Är det inte TV så är det internet eller spel, vilket iofs också kan vara sätt att slappna av på men i en lagom dosering.

Att skaffa barn för mig känns som lyx som bara Hollywood fruarna kan unna sig eller Angelina Jolie som snart har ett fotbollslag och jag är glad för hennes skull och alla andra som har ett fint familjeliv. Vad jag försöker säga är att jag inte vill vara mamman som kommer hem vid 18-19 tiden, är trött som ett lik och för sliten för att ge mina barn den kvalitetstid jag vill ge dem. Vill inte vara en fräsig mamma som nickar utan att titta på barnens teckningar eller skriker dem till sängs varje kväll för att jag inte har tålamod nog att använda Supernannys grymma men tidskrävande metoder. Jag vill ha TID och det är lyxvara nuförtiden. Vad har vi kvar? helgerna och 4 veckors semester per år där 3/4veckor går åt att vakna till liv. Nu kan det här tolkas som negativt synsätt, kanske det. Men jag vet hur jag fungerar och jag utgår från mig själv, när jag är sliten vs när jag är utvilad. Helt olika personligheter, tro mig. Sen tror jag att det finns män och kvinnor som kan ge sina barn mycket trots att det arbetar heltid. Alla fungerar olika under stress och press. Det handlar ju trots allt om kvalitet och inte om kvantitet.

I väntan på att bli en Hollywoodkändis eller hemmafru ska jag i alla fall försöka börja lägga mig själv i tid så att pojkvännen slipper leja en Supernanny till mig, för det har vi inte råd med, än.