Vad filosofisk jag känner mig efter att ha varit borta i fyra dagar. Jag känner ett inre lugn och jag kan se mig själv utan att behöva vänta på att spegelbilden ska klarna från all distraktion, alla tankar, alla skyltar och ord som skriker och vill ha ens uppnmärksamhet.
På väg till jobbet får jag ändå nästan anstränga mig att inte följa Stockholms pulsen. Vill kunna ha bråttom och kunna gå snabbt utan att det tär på en. Tror att det är skillnad på att gå snabbt och att smälta in i en takt som råder på en viss
plats, i en viss stad.
För övrigt blev jag straffad av SLs konstruktion som ska föreställa glasspärrar som öppnas om man har en giltig biljett. Fick en hård smäll av en sådan trots att jag är en giltig resenär med giltig biljett, för andra gången. Även om jag är lugn känne jag fortfarande smärta.
Många har klagat. Som svar på att det gör ont när dörrarna smäller igen på folk har man sagt på SL att det inte är så pass allvarligt eftersom ingen av de hamnat på akuten, även om det gör ont. Undrar om det är dags för SL att införa smärtgaranti,
pengarna tillbaka på varje resa man gör sig illa på!
Yeah right...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar