Är hos mamma och förstår aldrig hur min lillebror från att ha varit en liten bebis i min famn vuxit upp till en snart 180 cm lång tonåring med basröst. Själv var jag tretton när han föddes och jag tog hand om honom ganska mycket. Han kommer alltid att vara min bebis men jag anstränger mig så gott det går att behandla honom som en jämngammal eller i alla fall som en femtonåring.
Jag kan inte längre mata honom i hans barnstol och upprepa ord som ger honom skrattanfall varpå mitt hjärta slog volter av glädje eller gå med honom till affären där han håller mig i långfingret med sin lilla hand. Nej, för om bara några år är det dags att gå ut och ta en öl tillsammans, kanske hela syskongänget och skratta, gnabbas, skratta lite igen och förhoppningsvis komma hem sams, för syskonrelationer är inte alltid så lätta. Cause you can´t live with them and you can´t live without:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar