Vaknar upp på egen hand 06:30, möts av lek och kelglada Gauss som troget väntar utanför. Får tid att sminka mig läänge på morgonen och fixa i ordning håret.
Springer till bussen. Sen är det byte till tåg. Proppfullt som vanligt. Är det naturligt att stå så här nära främmande människor Vad tar SL betalt för? Affärsidén verkar ibland vara att låta ensamma och stressade stockholmare stå tätt ihop i en klunga på tågen och andas in varandra och gissa vad medresenärerna ätit till frukost.
Jag jublar tyst i mitt huvud när jag får en sittplats. En man och en kvinna samtalar. Någonting är inte bra, kanske fritids eller skolan. Jag vet inte. Min uppmärksamhet förflyttades snabbt till kroppsspråket. Kvinnans blick vandrar ner på hennes händer som gör en liten onödig rörelse för att sedan låta blicken återgå till mannen hon samtalar med som i sin tur gör nervösa rörelser med fötterna medan han pratar med henne.
Det ser inte som att de är värst intresserade av varandra men det är så intressant med kroppsspråk. Alla deras rörelser måste ju spegla någonting. Någon känsla eller tanke. Eller är det socialt ett accepterat beteende, ett mönster som vi följer. Pausa ögonkontakten för att inte verka stirrig osv. Men jag kunde inte sluta tänka på om de två var attraherade av varandra eller bara allmänt en aning nervösa eftersom de inte känner varandra. Det kommer jag nog aldrig att få reda på.
Hursomhelst. Jag fortsatte min resa mot jobbet. Lyxade till fredagsmorgonen genom att köpa lite frukost på vägen. Alla andra före mig lämnade över mynt medan jag stod där med mitt kreditkort. Jag skojade lite om att jag säkert var den enda som betalade med kort och så fortsatte vi samtala så mycket som det går tills det lyste att köpet var godkänt på kortautomaten. Trevligt med morgonprat tänkte jag förvånad av min egen tanke.
Väl framme hälsar jag och receptionisten på varandra, också trevligt! tar en kopp latte och vid hissen känner jag igen ett ansikte, men jag känner inte honom mer än att jag hjälpt honom med hans dator. Jag hälsar och frågar hur han mår..nemen..idag känner jag inte igen mig själv! vi småpratar lite väder och vind. Vad annars liksom?
Nästa samtal kanske blir "djupare" och vi kanske kan övergå till att prata om hur härligt det är att det är fredag. Vi är trots allt fortfarande i Sverige...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar