Hur kan jag inte bli lyrisk...

när jag ser två flickor, säkert 4 och 5 år gamla som går bakom sin mamma i vårsnön på väg till förskolan då den ena säger:

"Jag följer mammas fotspår..."
varpå lillasystern härmas och säger samma sak om än i en lite lägre ton.

Jag kan helt enkelt inte låta bli att gå och småle för mig själv när jag hör sånt.

Hoppas att vi vuxna lämnar vackra fotspår efter oss för de små. Men jag vet också att de själva är duktiga på att göra avtryck som vi kan lära oss utav, och då och då som omväxling, borde vi följa dem istället..