"Främlingsfientlighet, även xenofobi (från grekiskan), är enligt Nationalencyklopedin ett uttryck för avståndstagande från eller fientlighet mot främlingar, grundat på kulturella skäl, inte fysiska."
Vad är skillnaden mellan främlingsfientlighet och att ogilla sin/sina medarbetare, familjemedlemmar, vissa yrkesgrupper eller att förutfatta sin mening om någon grundad på var den här personen är bosatt någonstans oavsett etnicitet. Vad är kultur?
För mig blir kultur ett mycket större begrepp när man börjar diskutera frågor som dessa.
Det finns så många olika kulturer som grundar sig på olika levnadssätt. Skillnaderna uppstår förvisso mellan större folkgrupper och länder emellan, men oavsett storleken på "glappet" så är det fråga om två eller fler personer oavsett ursprung som ogillar varandra. Hur man väljer att benämna detta är väl en smak sak. Jag känner bara att ord som främlingsfientlighet och rasism är alldeles för laddade för min smak och förstorar mer än minskar avståndet mellan människor och skapar en slags dramatisk stämning i varje sammanhang där de orden dyker upp.
För egentligen är det väl inte så konstigt. Att man hellre dras till och trivs med människor som är mer som en själv eller ibland motsatsen till oss själva där olikhetera gynnar oss, än att de höjer ögonbryn och skapar olust och osämja i vår omgivning.
Här tänker jag arbetsplatser, rekryteringar som sker på basis av namn, därmed förutfattade meningar som är förknippade med mänsklig oro och behöver inte alltid ses som något onaturligt ont. Vi är människor och vi vill inte alltid ta risker med vilka vi väljer som våra arbetspartners. Det går åt båda hållen. Alltså inte bara en svensk som sitter med Muhammeds CV i handen utan också när Ahmed ska rekrytera kan han mycket väl välja Ali Abudjafar än Anders Andersson som kanske har bättre referenser och betyg. Just för att undvika den kulturella krocken, kanske kunna kommunicera på sitt modersmål under arbetstid, fika och dra roliga skämt som Anders kanske inte skulle förstå eftersom de är roligast på arabiska eller vilket språk Ali nu talar..
Vad jag försöker säga är bara att jag förstår och höjer inte ögonbrynen när jag läser om diskriminering i tidningarna. Jag menar inte alls att det är ok och vi måste hitta ett sätt att komma runt det. Men först och främst måste vi utveckla en förståelse för att vi alla är olika och kanske ännu mer olika till våra tankesätt när det gäller kulturella skillnader. Men samtidigt är vi människor och man får inte glömma att det ligger i vår natur att ifrågasätta saker och vara skeptisk ibland. Vi behöver utgå från ett neutralt läge och inte få det att låta så dramatiskt och fult utan kanske hitta sätt att närma sig olika kulturer och minska gapen genom att hitta likheter mer än olikheter och se vad vi har gemensamt. För i grund och botten vill alla människor vara lyckliga, där har vi en utmärkt plattform att börja arbeta på.
Jag tror att det enda sättet är om människor kan hitta en annan grund än just kulturell bakgrund när det gäller t ex rekrytering är bl a kvalifikation och sociala egenskaper som krävs för arbetet och se bortom vilka politiska åsikter eller värderingar den människan kan tänkas ha?
Vi kan inte ens komma överens med och tycka om allt ifrån våra medarbetare till familjemedlemmar. Nästan alla kafferum jag besökt under min karriär som konsult där jag hoppat från företag till företag, har det funnits öronbedövande viskningar och snack om en viss chef eller en viss kollega eller familjemedlem som troligtvis härstammar från samma land som medarbetarna som sitter och kritiserar, tisslar och tasslar.
Än mindre släkten och familjen med allt vad det innebär att vara del av en släkt, alla fejder och all skvaller. Hur kan man då förvänta sig att två människor som kommer från två skilda kulturer, har två olika modersmål ska klara sig när de dessutom på den grunden förmodar de att de har skilda tankesätt och värderingar också.
Vad kan man få Ahmed att välja Anders och Sven att plocka Ali för ett jobb i dagens Sverige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar