Igår kväll åt vi middag med S & S. Kära S är gravid så det blev mycket bebisprat, så nära har vi kommit bebisvärlden och den kryper allt närmare känns det som.
Den biten börjar kännas mer och mer verklig på något sätt. Det betyder inte att jag längtar efter att få barn eller att jag absolut inte vill ha det. Utan befinner mig i ett slags mellanläge.
Tror mitt försiktiga intresse för att skaffa barn beror på att jag började mitt liv väldigt sent. Mentalt känner jag mig som minst 30 (också enligt vuxentestet), vad det nu innebär att vara 35 vet jag inte men det är så det känns. Livserfarenhetsmässigt är jag nog runt 23-24 år, trots att jag jobbat heltid i snart 5 år. Barn har jag alltid älskat men att medvetet bjuda in en liten människa i sitt liv känns fortfarande som ett stort steg. Jag är inte redo säger många. Men det är man heller inte när man springer ut genom dörren på morgonen och man möts av regn, härligt sommarväder eller svidande kyla. Man kan aldrig vara helt redo för något, speciellt när det sker oväntat. Men när det väl sker så möter man det förhoppningsvis på bästa möjliga sätt. Med det vill jag säga att jag varken är redo eller vettskrämd inför tanken. Skulle det ske skulle jag välkomna det med öppet hjärta.
Det är rätt intressant. Jag läste en artikel häromdagen och läste att
"Även män har biologisk klocka" här har ni artikeln:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/aven-man-har-biologisk-klocka-1.718729
Utöver bebisar så diskuterades skillnaden mellan hur våra svenska politiker pratar tills skillnad från deras amerikanska kollegor som titt som tätt ogenerat nämner Gud i sina tal. Det låter helt naturligt där de står stolt i talarstolen "God bless America"!
Hur hade det låtit om vår kära Mona eller Reinfeldt hade uttryckt sig på liknande sätt i Sverige?
Ja så det har blivit en hel del vuxenpoäng!
Jag passar på att publicera detta innan jag går hem då vår internet anslutning hemma gett upp av någon anledning.
But I´ll be back!
Kram och ha en underbar helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar