En blå måndag

Nu är vi här, en helt vanlig måndag i Sverige, men ändå inte. För många är det en dag då flera av oss går med små ledsna regnmoln över huvudet. Dels för att de inte fått den regering de ville ha och dels för att Sverigedemokraterna fått mandat i riksdagen.

Förhoppningsvis kommer de inte att få anmärkningsvärt inflytande över den svenska politiken de kommande åren men att stödet de fått i år, skulle öka till nästa val är en skrämmande tanke. Det har ju visat sig tydligt både i medierna, säkert flera tusentals kafferum och middagsbord att vi inte vill leva i ett Sverige där SD har någon influens över hur Sverige styrs. Framförallt när det gäller flyktingpolitiken. För det skulle då inte längre vara det Sverige som vi idag är så stolta över. Att SD har fått så starkt och ibland dramatiskt motstånd är något vi fortfarande kan trösta oss med i det kommande höstmörkret.

Det är mycket vi tar för givet. Men demokratin ska vi vara oerhört tacksamma för, speciellt när man ser sig om och ser hur svårt våra medmänniskor har det i andra delar av världen. Vårt nästa steg skulle kunna vara att jobba på landets integrationspolitik som är ett tungt och svårt jobb.

När det gäller sjukförsäkrings karusellen kan man inte undvika att bli ledsen när man ser att svårt sjuka männsikor hamnar i kläm mellan de som tycker att arbete ska löna sig och det mörkertal som bidrar med bidrags och sjukpenningsfusk. Det gör ont i mig att männsiskor med cancer förväntas arbeta paralellt med cellgiftsbehandlingar och dödsångest.

Det som gör mig arg däremot är de människor, svenskar som osvenskar, som har mage att fiffla till sig pengar från staten genom att hävda att de inte kan arbeta för att de hellre vill hänga i soffan och leva på de som sliter för sitt levebröd. Jag har sett och hört med egna ögon och öron, hur staten med enkla medel bedras på olika sätt.

Hur enkelt det är att säga att ens make varit politiskt aktiv i hemlandet och dödats p g a detta och att resten av familjen nu är efterlysta, mordhotade och behöver utöver uppehållstillstånd också pengar till mat, boende och hela kalaset. Veckan efter ser man hur paret tar en promenad och den dödade mannen ser ut att vara allt annat än död. Vid ytterligare undersökningar visar det sig att de inte haft något med politik att göra överhuvudtaget.

Nu får ni inte gå och tro att jag förespråkar hårda tag mot invandrarpolitiken utan understryker att vi måste bli bättre på att skilja mellan de som verkigen behöver hjälp och de som snyltar på andra och blir en belastning för samhället. Det finns människor som lever på att "ta in människor i landet" på grunder som varken har med krig, svält eller förföljelse att göra.

Min pappa kom till Sverige på 1970 talet. Han varken gifte sig med någon med svensk medborgarskap för att få tillstånd eller uppgav felaktiga uppgifter för att få stanna. Han kom som affärsman och startade företag. Sen är det tragiskt att han varit nära att hjärntvätta mig om att alla svenskar i grund och botten är rasister. Men tack vare lite sunt förnuft och en nypa logik lyckades jag dra egna slutsatser som stämmer mer överens med verkligheten. Den slutsatsen har förstärkts och omvandlats till en övertygelse efter all motstånd som SD fått av det svenska folket i samband med valet.

Jag är rörd och oerhört stolt över att bo i ett land som Sverige, där människor in i det sista vill sina medmänniskor väl. Där man närmar sig människor med främmande bakgrund med solidaritet till den gräns att man blir blind för sanningen. Tack vare den mänskligheten kan människor idag söka skydd och få en ny chans att leva! I love Sweden!