Jag vaknar av att någon öppnar dörren till sovrummet mitt under min djupa dröm och sömn. Älsklingen försöker väcka mig genom att säga att klockan är halv två. Nähe säger jag. Nu ljuger du som jag brukar göra för att få upp dig. Den kan inte vara mer än nio konstaterar jag med tanke på hur tung och trött jag känner mig. Jag rullar in mig i täcket och försöker att hitta tillbaka till paradiset men det får jag inte av älsklingen. Så jag tar en titt på klockan i mobilen. 13.30! jahap då har man sovit nästan 12 timmar och känner mig ändå inte utvilad. Antar att jag har varit riktigt sliten i huvudet under veckan.
Ni vet när man mår riktigt bra och är riktigt lycklig så tänker man ibland. Fan, jag får inte tänka på att jag mår så här bra, då kommer allting att rasa. För det har det ju gjort nästan varje gång man tänkt så. Det man glömmer bort är kanske att livet faktiskt behöver innehålla bägge delarna och att de behöver balanseras för att de båda delarna ens ska kunna existera.
Så varje gång man rasar är det som en påminnelse om att man inte ska få i sig för mycket av något för då kanske man slutar att uppskatta det. Samma sak när det är nattsvart runtomkring en och man tror att det inte finns något ljus eller hopp i sikte så ser man den där strimman av ljus och man börjar känna att man lever igen.
Allting handlar ju egentligen om hur man hanterar dessa upp och nedgångar tror jag. Jag försöker lära mig att bli ett med mina känslor och tillåta mig själv att vila i dem. Oavsett om det är lycka eller en smärtsam upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar