Jag har sett människor, som från att ha varit som små slutna, näst intill osynliga varelser blomma upp till jordnära individer som är trygga i sig själva . När jag var i tonåren så kunde jag vara oerhört osäker i vissa situationer och ibland brukar jag se tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna och en djup suck av lättnad att den tiden är förbi.
Triviala ting som ingen egentligen har tid att bry sig om, som att jag kunde ta fram och förbereda busskortet innan jag ens sett skymten av en buss. Tänk vad pinsamt det skulle vara om jag skulle blockera hela busskön när det var min tur att visa min biljett där jag famlade i mina fickor och väska och alla passagerare skulle stirra ut mig så pass att jag skulle vilja omvandlas till ånga och bara dunsta bort.
Mataffären var ingen lätt match heller. Alla mynt och sedlar skulle stämma innan det var min tur, jag höll dem hårt i handen och ansträngde mig att se så självsäker ut som jag bara kunde. En kompis till mig hade ett annat problem, hon fasade för att mynten skulle vara handvarma när hon väl lämnade över dem till kassören/kassörskan, det fann jag dock ingen logik i.
Vad gäller att skrika på tunnelbanan. Been there done that. Jag har medbrottslingar jag kan ange, mina kära gymnasievänner. På högstadiet hörde man nog inte ett knyst från mig, vad jag kan minnas i alla fall..
Hursomhelst trodde att man gjorde medresenärerna en tjänst. Det var precis den behandlingen de behövde tidigt en tisdagsmorgon fem i åtta, lite morgonkvitter med oss tre charmiga ungdomar som fnittrade mer än pratade resan igenom och skrek utvalda coola meningar högt ut så att alla skulle få höra hur coola och charmiga vi minsann var! Det var inte tråkigare att åka med oss efter jobbet heller, vi var lika generöst underhållande på hemvägen från skolan! Vad alla måste ha älskat oss...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar