Ibland borde man döma sitt eget dömande

Vi människor kan vara så snabba med att döma. Så fort vi ser eller hör något så dömer vi. Placerar in i olika fack. Bra, dåligt, fult, snyggt och den listan är lång.

Igår när jag var på väg hem och korsade skolgården som jag gör varje dag, så gick det en mamma med sitt 6-7 åriga barn förbi mig. Hon pratade intensivt på engelska i telefonen om något möte, presentation osv. Med andra ord pratade hon jobb istället för att umgås med sitt barn. Det tog bara två sekunder så hade jag hunnit döma och placera henne i ett fack. Dålig förälder! den stämpeln får du av mig! jag varken känner eller har sett dig tidigare, men varsågod! nu har du placerats i en mental förvaringsbox i mitt huvud utan att du har något att säga till om eller försvara dig själv!

Två sekunder efter, började jag döma mitt dömande. Vem är jag att döma henne? jag känner inte ens kvinnan. Hon kanske tar ett och annat jobbsamtal på väg hem från skolan med sitt barn men kanske läser sagor för honom innan läggdags och stannar uppe med honom när han är sjuk och leker som ett barn och brottas med honom på helgerna och gör sitt bästa med att stödja honom att bli en självständig och bra människa. Det kanske t o m var den enda gång hon någonsin gjorde det. Till skillnad från någon som kanske aldrig svarar på jobbsamtal på väg hem men behandlar sitt barn illa på andra sätt, kanske genom att vara en sämre förebild eller vad som helst. Det vi ser är bara en droppe i havet som vi oftast ser.

Så nej, vi må vara snabba med att döma men vi får aldrig glömma att vara förlåtande och förstående och framförallt aldrig glömma bort att döma vårt eget dömande.