Det har gått 3 dagar sedan vi hördes sist. Vanligtvis hörs vi minst en gång om dagen om inte mer. Nej den här gången får hon faktiskt ta första steget till att höra av sig till mig. Hon behöver faktiskt förstå att det var hennes fel. Att det blev som det blev sist vi pratades vid.
Men tänk om något skulle hända henne. Tänk om jag aldrig skulle få höra hennes röst igen. Tänk om jag aldrig skulle kunna ha ett samtal med henne någonsin igen. Att det sista som varit mellan oss skulle vara ett tjafs, om vem som har rätt eller fel. Är något som jag aldrig skulle kunna leva med.
Tänk vad mycket energi och relationer som går förlorade just på grund av vår stolthet. Den är faktiskt inte värd någonting. Jämfört med alla underbara och mindre underbara minnen man kan skapa tillsammans med dem vi älskar. Jag föser bort stoltheten från mitt hjärta och bestämmer mig för att ringa henne utan att slösa bort en endaste sekund. För livet är alldeles för oberäkneligt och för kort för att vara långsiktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar