Jag tror att jag aldrig någonsin har svurit i min blogg. Men det gör jag ju i verkligeheten, ibland mindre och vissa dagar mer än andra. Det största grodorna kommer när jag slår mig. Men i bloggen är jag en fin flicka. Känns ibland som att det förväntas av mig. Jag har ju genom att inte svära uppfyllt den förväntan och kanske t o m gett näring åt den bild som inte är jag. Jag liksom hoppar över dessa ord som i amerikanska tv program där man endast hör ett pip. Inte för att svärandet skulle komplettera bilden av mig, som den sista självlysande pusselbiten av något slag. Den pusselbiten finns nog inte.
Tro nu inte att det hoppar grodor ur min mun 24/7 och tycker inte heller att det är så charmigt när folk använder 56 svordomar i 5 meningar på mindre än 5 minuter. Men ett fan här och där på sin rätta plats känns bara mer naturligt och mindre krystat om man nu känner på det viset(fanviset alltså). Läste precis Josephine Bornebuschs blogg som känns väldigt personlig, sånt tycker jag om. Känner igen mig där hon beskriver tonårs rollen man kliver in i så fort man stiger innanför mammas dörr t ex.
Vill man ändå inte känna lite som att bloggaren liksom pratar med en, typ över telefon eller en kopp kaffe sittandes med benen i kors och blicken lite vilsen eller stadig och berättande? Den känslan får jag av Alex Schulman tex. Att han faktiskt talar till en, skämtar med en och får en att återkomma till hans blogg dag efter dag. Det finns liksom ingen återvändo...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar