Det värsta som kan hända har hänt. Mitt liv, min tillflykt, min Iphone dör mitt under rusningstrafik. Jag hinner uppfatta hur hoppet lämnar mig strax innan livet och verkligheten börjar sippra in. Genom dörrarna, från alla håll och kanter. De kommer emot mig. Detta sker vid T-Centralen.
Dömandes, stressandes och armbågandes tar de sig fram, för att inte missa det sista tåget till paradiset.
Efter ett par traumatiska minuter och stationer sker mitt dagliga byte vid gamla stan och jag får sittplats på ett fullsatt tåg. Fortfarande till paradiset. Uppenbarligen, eftersom folk verkar ta till sig alla metoder för att komma på. Det går ju inga fler tåg!
Jag blundar...och för en liten stund tror jag nästan att jag spelar död. Jag är inte här, ät inte upp mig snälla. Jag vill bara hem och andas ut. Ungefär så känns det att resa kommunalt. Vissa dagar.
Dömandes, stressandes och armbågandes tar de sig fram, för att inte missa det sista tåget till paradiset.
Efter ett par traumatiska minuter och stationer sker mitt dagliga byte vid gamla stan och jag får sittplats på ett fullsatt tåg. Fortfarande till paradiset. Uppenbarligen, eftersom folk verkar ta till sig alla metoder för att komma på. Det går ju inga fler tåg!
Jag blundar...och för en liten stund tror jag nästan att jag spelar död. Jag är inte här, ät inte upp mig snälla. Jag vill bara hem och andas ut. Ungefär så känns det att resa kommunalt. Vissa dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar