Höstpromenad

Kom precis hem från en liten välbehövlig kvällsrunda. Vi gick ner till sjön. Eftersom himlen var klar lade jag mig på bänken som låg mitt på stranden och tittade på stjärnorna i natt himlen. Sånt borde man göra oftare. Det är som balsam för själen, thihi. Jag lär sova gott inatt.

Annars är jag fortfarande förkyld, har varit det i 3 dagar än så länge, idag var det feberdag nr 1.
Vissa förkylningstillfällen kan vara helt ok, om man har en härlig DVD box att gå igenom eller en spännande bok att sluka eller ett gott sällskap.

Men denna förkylningssäsong hade jag inte mycket att göra. Har mest vilat eller suttit vid datorn och sökt jobb vilket jag inte borde göra, alltså att sitta vid datorn. Jobb behöver jag verkligen och saknar rutin som ett arbete medför och en lön att betala räkningar med.

För övrigt läste en kär vän en saga för mig idag, vilket var väldigt mysigt. Kändes precis som när var mindre och man målade upp alla dessa bilder i huvudet.

Nej nu måste jag göra mig redo för skönhetssömnen efter alla skönhetspoäng som förkylningen tagit ifrån mig.

Ja, jag vet hur det där lät...gonatt .

En ny fas

Nu är jag tillbaka, efter en intensiv rättegångsprocess mot en människa som inte visste bättre än att göra sin familj illa, minst sagt, på många sätt.

Det är först nu och under rättegången som alla minnen och känslor kom upp till ytan, som små ringar som bildas på en stilla och kristall klar vattenyta. Ibland kan man gå och tro att man klarat sig, att det som hänt inte kommer att påverka ens liv i större utsträckning då det värsta är över. Man lyckas begrava alla händelser så djupt att man till slut inte kan nå dem eller känna av deras existens. Men det är bara vad man tror, det finns alltid där under ytan och puttrar och vill ut och behöver bearbetas.

Så jag misstog mig. Det är nu det största och viktigaste arbetet börjar. En totalrenovering och storstädning av hela ens existens. Det känns som att man äntligen, efter rättegången och den slutgiltiga domen som blev 3 år kan göra ett försök att knyta ihop säcken med ens förflutna och kasta bort det eller bränna upp det för att göra plats för en ny början.

Det är som en upptäcktsfärd. Att lära känna sig själv och sina verkliga drömmar, inte de som någon annan förväntat sig av mig, jag måste hitta min egen väg, känna mina egna känslor.

Just nu känns det som att jag precis vaknat efter en svår operation. Att man ligger där på operations bordet och håller på att köras till ett eget rum, man vet inte hur ingreppet gick, om man kommer att klara sig eller inte, om det är några delar som har avlägsnats från min kropp eller inte. Man känner sig fortfarande halvt ned sövd och kall.

Vad man längtar efter är att få komma hem, till ens varma säng, få känna att man finns och existerar i sin kropp och att man är hel. Att man är frisk och mår bra och känner livsglädje och kärlek.

Man behöver sin tid att få sörja och gå igenom de känslomässiga upp och ned gångar som följer när man gått igenom ett trauma. Det tråkiga är att människor som älskar en och vill vara nära en kommer i kläm.

Men jag slutar aldrig hoppas på att det enbart är en fas och att solen åter kommer att skina.