tack

till er all som inspirerar mig att bli en bättre människa. Speciellt till er som jag möter varje dag. Som inte tillrättavisar mig, utan ger mig utrymme att utvecklas på egen hand. Att vara ett levande exempel på det man vill att andra ska ta till sig är den bästa skolan man kan erbjuda någon. Så tack för att ni är en del av mitt liv. Ni som får mig att vilja möta känslor som ilska och hat med kärlek och medkänsla.

Att jag för var dag som går, blir bättre på att inte döma mig själv eller någon annan. Tack vare dessa individer känns mitt liv lätt och fyllt av glädje. Inte sån här glädje där man står och hoppar jämnfota och skriker av lycka. Men en mer lågmäld känsla av belåtenhet med hur jag hela tiden lär mig att se på min omgivning och mig själv.

Ibland tappar jag definitivt allt vad sunt förnuft heter och hoppar långt ner från det idealet som jag skapat åt mig själv. En del av mitt jag som står kvar på piedestalen tittar ner på mitt andra jag som står där nere och gapar och skriker av ilska.
"Vad gör du där nere?" frågar mitt sunda jag.
"Jag vet! jag borde ha stannat kvar där uppe!" skriker jag nerifrån. "Jag känner mig misslyckad säger jag tyst" och tittar ner i golvet.

Det låter lite som att det är en mall, kanske en stram linje som jag absolut inte vill hamna utanför. Ibland kan det kännas så, när man misslyckas med att hålla huvudet kallt. Men mottot är att utvecklas. Inte att vara en sträng dömande moralpolis åt sig själv. Lära sig av sina misstag är mitt mål. Också att välja bättre åt mig själv nästa gång.

Det är lätt att peka finger på vad eller vem som har fel. Önskar att vi var bättre på att se på oss själva och se hur man själv kan bidra till att göra saker och ting bättre. Ibland kan det t o m innebära att inte göra någonting alls.

Sist men inte minst vill jag tacka alla som har gjort livet till en utmaning för mig. Som fått mig att känna mig helt hjälplös. Stunder där jag nått det mörkaste botten som kan finnas i ett hav av känslor. Jag har blivit starkare och det är inte ont om människor som livnär sig på att få andra människor ur balans. Ett stort tack till dem också, för de hjälper mig och ger mig en chans att utvecklas och bli ännu starkare och komma ett steg närmare det idealet jag eftersträvar. Idealet är att följa sina instinkter och bli duktig på att hålla balansen där man vandrar på livets färgglada men sköra trådar. Ramlar man så är det bara att borsta av sig och fortsätta.

Jag tror att det bästa sättet är att börja hos sig själv. För man uppfattar oftast andra människor utifrån sig själv. Slutar man att döma sig själv och accepterar sig själv för den man är och kan bli. Först då kan en förändring ta plats. Amen.