nejnejnej!

Sluter de tunga ögonlocken över Saharas kanske sandigaste öken och då kommer den! översvämningen av tårar. Jag försöker hejda dem, men de forsar envist nerför mina kinder och jag kan inte göra något...

Jag öppnar min stora väska och gräver febrilt efter näsdukarna som leker kurragömma med mig. Inte det lättaste uppdraget samtidigt som man försöker se genom vattenfallet och börjar märka att folk tittar. De tror säkert att jag gråter! åh nej! vill ju inte att folk ska tro att man sitter och bölar på väg till jobbet. Visst hade jag mer än något annat stannat i min varma säng ett tag till. Men så sorgligt är det ju inte. Förbannade näsdukar, nu är det slutlekt, kom fram eller dö! och så dök de försiktigt upp och jag torkade mina pollentårar och fortsatte min resa som om inget hade hänt.

Published with Blogger-droid v1.5.9