Livet är underbart..

men alla mina vänner verkar gå igenom mer eller mindre jobbiga kriser just nu, och alla problem handlar mer eller mindre om förhållanden, de flesta har varit i långvariga relationer och nu börjar fundera på "är det här den rätta"? Det finns ju dessa "milstolpar"...2, 3, 4 och 5 kanske även fler men vi har inte kommit dit än, så vi håller oss till dessa ett tag, alltså hur många år de varit tillsammans med sin partner och efter det magiska talet så stannar många upp och börjar väga för och nackdelar, fundera på vilka egenskaper man kan leva med, hos partern dvs, här ska vi inte granska oss själva inte :P

Själv har jag inte ens lyckats ta mig till den första milstolpen än, eller, visst har jag det, men inte på samma sätt som de flesta, men inte var det mindre betydelsefullt för den sakens skull, skulle nog kanske säga tvärtom. Anledningen till att jag inte varit där på "riktigt" är inte p g a kortvariga relationer, utan andra orsaker, men man lever ändå in sig i sina vänners liv, förhållanden och dilemmor, nästan som att man ibland fäller deras tårar eller går igenom separationer tillsammans med dem. Naturligtvis kan man aldrig känna ngn annans smärta till hundra procent utan kankse bara en droppe i havet, men visst har man varit där en gång, så man minns precis...

Men alla problem handlar faktiskt inte om relationer...en god vän miste sin mor i vintras, vilket jag fortfarande inte har förstått mig på...hur kan livet bara ta ifrån en, ens egen mamma eller pappa eller någon annan man håller kär...bara tanken får mig att...ja ni vet, tappa suget för livet. Men man har ju sett att efter alla kriser så har man ändå lyckats lyfta blicken och hålla huvudet högt till slut och anta nya utmaningar, men det är ändå jättesorgligt. Jag hoppas verkligen att hon fortsätter att vara lika stark och modig som hon har visat sig vara!

Nu känns det nästan som att jag sitter och skriver om andras problem för att förtränga mina egna, men nej, jag har inte lagt undan dem, de finns här framför mig. Det jag behöver göra är att kavla upp ärmarna och ta itu med dem och inte sitta och lata mig eller gosa i all bekvämlighet som lätt kan utvecklas till något annat om man inte gör något åt det i god tid och inte drar ut på allting...nu ska jag samla tankarna, sen gå ut och promenera eller springa. Kommer nog att köpa en cykel också, så man bara kan ge sig av och göra sig av med all överflödig energi och jobbiga tankar =) Längtar!