Kärlek, vänskap och frågetecken..

Vad är kärlek? är det den pirriga känslan man får när man är i närheten av den där speciella personen eller när man nästan tappar andan då den här personen går förbi och att hjärtat slår så fort att man tror att det ska ramla ut. ..att längta efter att få se honom/henne, viljan att få drunkna i hans/hennes ögon...?

De flesta skulle nog svara ja, men vad jag funderar över är om en relation måste genomgå den ovannämnda fasen för att det ska stämplas som ett kärkleksförhållande?

Handlar det inte trots allt om att man bör fungera bra som ett team eller goda vänner.
Men vad är då skillnaden mella goda vänner och ett kärlekspar? attraktion?

Då tänker man kanske att känslorna avgör, dvs om man är kär i sin partner eller inte,
men tänk om man övergått från ett passionerat "jag är kär" tillstånd till ett mer tillbakalutat
vänskaps tillstånd? ska man göra slut då? klassas det fortfarande som kärlek, är inte vänskap också kärlek...? I många kulturer håller människor sig till sina äktenskapslöften livet ut. Mina morföräldrar gjorde det tillsammans med många andra från den generationen men också andra.

Alla människor har ju naturligtvis olika behov och definitioner av vad som är kärlek och bör göra det som känns rätt, men jag tycker ändå att det är intressant då man ser bland sin vänskapskrets som är strax under eller över 25 år att man till slut är tillsammans med någon man tycker bra om och projektet om att hitta "den rätte"kanske inte är målet längre.

Det börjar kännas som att man egentligen söker någon som man kan slå sig till ro med, titta på teve och laga mat med och till slut tar bekvämligheten och tryggheten över en och kraven sänks en smula och man är förhoppningsvis lite mer villig att kompromissa lite. Vilket enligt mig är en förutsättning för att få en relation att fungera och tecken på mognad...

Men om vi återgår till min första fråga vad är egentligen kärlek, den är ju inte densamma som den var när man var yngre och drömmande med en famn full av förhoppningar. Jag minns att jag drömde om evig och sann kärlek och älskade utan fruktan, vilket mod man hade, tänk om man vågade på samma sätt igen! vågade tro på kärleken och lita på människor man möter.

Jag vet att många där ute har tappat hoppet..en del närstående men även främlingar vars ögon är fulla av tomhet. Man får nästan lust att ge dem en kram eller fylla deras hjärtan med hopp och glädje...och det är ju inte alltid kärleken som orsakar osäkerhet men kanske händelser eller andra människor i ens omgivning som gör att man inte orkar vara kär eller ge av sig själv. Det kan finnas problem som suger upp all den energi man behöver för att kunna hänge sig.

Hursomhest, jag har i alla fall inte tappat hoppet, jag lever på kärlek och drivs av det. Kärlek till sig själv är nog det viktigaste..att ta hand om sig själv, bearbeta sina sorger och lösa sina problem, skämma bort sig själv ibland, ge andra människor komplimanger och känn hur ens egna självförtroende också växer och när man älskar sig själv och är trygg i sig själv så hittar nog kärleken oss så småningom också...

*Love Love Love *